Grund analys riskerar felaktiga åtgärder

Flera bedömare (bland annat IMF) menar att merparten av den svenska arbetslösheten är strukturell. Det är dåliga nyheter eftersom det innebär att inte ens en stark uppgång i ekonomin skulle leda till väsentligt fler jobb. Omvänt innebär det också att den lediga resurs arbetslösa utgör inte kan användas i ekonomin på ett hållbart sätt, och alltså när inte tillväxten full potential.

Strukturella problem kan bara lösas med reformer. Såväl den sittande regeringen som Alliansregeringen bedömer att till exempel jobbskatteavdrag är en effektiv reform för att minska jämviktsarbetslösheten. De jobbskatteavdrag som genomförts leder till ungefär 130 000 fler jobb enligt Finansdepartementets bedömning. De flesta bedömare gör motsvarande skattningar.

Flyktingkriserna i Syrien, Afghanistan och flertalet afrikanska länder har gjort att den arbetsföra befolkningen i Sverige har vuxit snabbt. Det är alltså angeläget att vidta fler åtgärder som likt jobbskatteavdraget sänker jämviktsarbetslösheten. En fortsatt hög strukturell arbetslöshet kommer att leda till ett växande utanförskap och offentligfinansiella problem. Den förpliktande insikten är alltså att vi inte kan luta oss mot en konjunkturuppgång – bara reformer kan förbättra läget.

Var ser vi då att arbetslösheten är stor?

Low skilled

Källa: IMF   

Under krisen 2008 steg arbetslösheten i nästan alla grupper. Dels beroende på att den fallande internationella efterfrågan dämpade behovet av att anställa, dels beroende på uppsägningar, dels beroende på att en krympande/stillastående ekonomi inte kunde absorbera det (reformdrivna) ökade arbetskraftsutbudet. Efter krisen såg vi hur arbetslösheten föll tillbaka i stora grupper, planade ut bland utrikesfödda med fortsatta öka bland dem med låg utbildning.

Arbetslöshetsproblemet verkar alltså vara ett kvalifikationsproblem. Antingen baserat på att de arbetslösa saknar tillräckliga kunskaper, eller att det saknas förutsättningar för den typen av jobb som är möjliga givet de arbetslösas kunskapsnivå. En avvägd analys är att båda är sanna. Därmed bör politiken ej heller välja mellan utbildningsinsatser och att möjliggöra fler enkla jobb – det rimliga är att göra både och.

Nedan presenteras en sammanställning av arbetsutbud, sysselsättning och arbetslöshet baserat på utbildningsnivå, kön och födelseplats.

Arbetskraftsdeltagande mm

Det finns många saker att säga men vi fokuserar här på några aspekter av sysselsättningsgraden:

  • Skillnaden i sysselsättning mellan inrikes- och utomeuropeiskt födda är 20 procent.
  • Skillnaden i sysselsättning mellan låg – och medelutbildade är 50 procent
  • Skillnaden i sysselsättning mellan män och kvinnor totalt är 7 procent, men bland lågutbildade är skillnaden mer än fyra gånger så stor.
  • Bland lågutbildade spelar det för kvinnor ingen roll var man är född. I takt med att utbildningsgraden ökar blir dock födelseplatsen viktigare, och nackdelen av att vara född utanför Europa ökar.
  • För utomeuropeiska män är det tvärtom, i takt med höjd utbildningsnivå minskar skillnaden i sysselsättningsgrad.

Ur detta bör flera slutsatser dras, bland annat:

  1. Det är centralt att undvika avhopp från skolan bland kvinnor
  2. Utbildningsinsatser till nyanlända kvinnor är avgörande för integrationen
  3. Det finns skäl att öka stramheten i bidrags- och transfereringssystem som skapar fattigdomsfällor bland kvinnor
  4. Förebyggande välfärd i form av utbildning till både män och kvinnor är troligen effektivt använda pengar. Rimligen skulle flera typer av vuxenutbildningar kunna reformeras.
  5. Arbetsmarknaden behöver vidgas för personer med låg utbildning, särskilt kvinnor. Åtgärder som ger mer kvar av lönen och som sänker totalkostnaden för att anställa är avgörande.

Policymässigt är troligen framställningen ovan ett mer framkomligt sätt att närma sig arbetsmarknadens utmaningar än att brett tala om integration. Reformer framöver behöver riktas mot att höja ambitionerna i utbildningen, dämpa fattigdomsfällor för kvinnor och göra fler enkla jobb möjliga. Kombinationen är viktig för att upprätthålla produktivitet och säkra välfärdens finansiering. Dock ska understrykas att en arbetad timma alltid tillför mer produktivitet än inget arbete alls, även om den sänker genomsnittet.

 

Svensk arbetsmarknad dåligt rustad

Den svenska modellen har tjänat ekonomin väl. Konkurrenskraften har upprätthållits genom en mestadels välavvägd löneutveckling, på samma sätt har avkastningsrelationen mellan arbete och kapital bidragit till att Sverige har en relativt jämn inkomstfördelning. Den låga konfliktnivå har varit till gagn för näringslivet och samhället i stort.

Samtidigt är modellens akilleshäl välkänd. Grupper med lägre produktivitet (vanligen låg utbildning och/eller liten erfarenhet) har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Detta är känt som insider-outsider-problematiken. Eftersom spelreglerna på arbetsmarknaden uteslutande sätts av dem som redan är inne riskerar avtalen att ta ingen eller låg hänsyn till dem som står utanför.

I tider då många medelkvalificerade jobb rationaliseras bort samtidigt som ekonomin har ett stort inflöde av arbetskraft med en förväntad produktivitet väsentligt under dem som är etablerade på arbetsmarknaden utmanas modellens legitimitet. Vi känner igen diskussionen om svårigheter med att integrera utrikes födda och svårigheten för ungdomar att få jobb.

I och med att staten sträckte ut handen i trepartsförhandlingar så gavs fackföreningsrörelsen en unik chans att forma om modellen för att möta dagens och framtidens utmaningar. Sammanfattningsvis valde facket att inte ta samhällsansvar utan att istället slå vakt om nuvarande position. För det riskerar nu många människor och hela ekonomin betala ett högt pris, när utanförskapet bland utrikesfödda växer.

Till följd av den flyktingkris som rasar i Syrien, Afghanistan och i flera afrikanska länder så är integration av utrikes födda en omfattande utmaning. Det finns flera aspekter av integration, men det finns starka skäl för att hävda att egen försörjning är den viktigaste, såväl för den enskilde som för ekonomin. Tyvärr sticker Sverige här ut med dåliga resultat. I inget annat OECD land är skillnaden i arbetslöshet mellan inrikes och utrikes födda så stor som i Sverige:

Relation arbetslöshet inrikes och utrikes födda

Källa: IMF

Självklart finns det saker utöver arbetsmarknadens funktionssätt som bidrar till att Sverige klarar sig dåligt, men det ger ändå en tydlig indikation på att det finns förbättringspotential.

Vad är vägen framåt? Det råder relativt stor enighet i litteraturen kring att arbetsutbudet på lång sikt styr sysselsättningen. Vad som i sin tur styr arbetsutbudet finns det i viss mån skiftande uppfattningar om. Inkomstskatter och bidrag (ersättningsgraden), utbildningsmöjligheter och totalinkomst (lönenivåer och förmåner förknippade med att arbeta) är några exempel.

Om vi sätter in några aspekter av svensk arbetsmarknad i ett internationellt perspektiv så träder följande bild fram:

Svensk arbetsmarknad

Källa: OECD

Vi ser alltså att Sverige har näst lägst lönespridning (som IMF menar är en viktig förklaring till dålig integration på arbetsmarknaden), bland de högsta bidragen, tredje högst skattekilar och ett relativt genomsnittligt anställningsskydd (men i paritet med dem som har högst).

Reformvägen framåt för Sverige bör vara att flytta sin position nåt eller några steg på varje område. När det gäller anställningsskyddet är det möjligen mer komplicerat eftersom det är själva förhandlingsstyrkan snarare än den enskildes anställningsskydd som styr utfallet.

En samlad bild av läget och forskningen ger stöd för att lägre skatter på låga inkomster, stramare bidragssystem och en något förändrad förhandlingsbalans skulle förbättra arbetsmarknadens funktionssätt och därmed integrationen. En position som facken kunde ha intagit och som skulle bidragit är att skilja på lägsta lön och övergående ingångslöner. Just nu ligger dock bollen hos regeringen.

I ett annat inlägg tänker jag återkomma till varför ovanstående beskrivning behöver kompletteras med bland annat satsningar på förebyggande välfärd.

Vad är fel på bostadsmarknaden?

Svensk bostadsmarknad är ett politiskt sorgebarn. Inget politiskt parti eller alternativ har haft kraften att rensa upp bland de regleringar som skapat dagens situation. Sverige i allmänhet och storstäderna i synnerhet präglas av svårigheten att hitta en bostad. Det är givetvis bekymmersamt för den som behöver någonstans att bo, men riskerar också att försämra arbetsmarknadens funktionssätt och dämpa tillväxten. Till det kommer risken att såväl en rusande som fallande bostadsmarknad kan utlösa en bredare finansiell kris.

Har vi en bostadsbubbla? Tyvärr går frågan bara att besvara i efterhand. Den kraftiga prisstegringen talar för. Den som vill invända kan hänvisa såväl till stigande reallöner som en stark underliggande efterfrågan. Känt är att det är svårt att pyspunka en bubbla, ens om man känner till den. Tvärtom kan nya regleringar (i värsta fall) i sig själva orsaka såväl bubblor som sprickor.

Har vi en skuldkris? Först och främst är den frågeställningen en spegelbild av den förra. Bostadspriser och skuldsättning går hand i hand, och driver också på varandra. Är det billigare och enklare att låna kan bostadspriserna (allt annat lika) stiga och stiger bostäderna i pris behöver vi (allt annat lika) låna mer. Merparten av de åtgärder som lagstiftningen, myndigheter och banker har vidtagit för att skärpa upp kreditgivningen synes således rimliga mot bakgrund av den rådande situationen. (Riksbanken är oberoende och dess agerande får därför andra kommentera, men man kan konstatera att banken har pendlat i sitt agerande.)

Precis som på bostadssidan kan den som är skeptisk till huruvida skuldsättningen är för hög finna flera argument. Även här kan man hänvisa till stigande reallöner. Eller att skuldsättningstakten har avtagit. Eller att skuldsättningen förvisso är hög, men att man kan förvänta sig en normalisering i takt med att räntorna stiger.

En sak är dock given, det går inte att öka byggandet och minska skuldsättningen. Ska vi bygga mer ska vi också låna mer. (Om vi inte bestämmer oss för att allt byggande ska vara statligt och finansieras löpande över statsbudgeten, genom minskad privat och/eller offentlig konsumtion)

Stefan Löfven har öppnat för bostadspolitiska samtal och nämnt allt från regleringar till skatter, samtidigt som han på förhand stängt dörren för vissa frågeställningar. Mer rimligt hade varit en än mer öppen ingång, där tillexempel också finansiell stabilitet lyfts fram.

Bostadsmarknadens huvudsakliga problem rör regleringar, eller överregleringar för att vara exakt. Varje regleringar är tillkommen på goda grunder, men tillsammans utgör regleringsbördan ett omfattande hinder för att bygga. Grannar är en legitim part, precis som att miljö, tillgänglighet, buller, arkeologi, djurliv, tillgänglighet till stränder och så vidare är intressen värda att värna. Men när allt ska tas hänsyn till och alla intressen ska kunna prövas rättsligt flera gånger, så skapas en tidsåtgång och kostnader som gör att det inte byggs. På det lägger vi prisregleringar och en förhandlingsmodell som gör det svårt för utbud och efterfrågan att mötas.

Alla internationella bedömare och de flesta inhemska experter är eniga kring att beskattningen på bostäder är för låg i förhållande till beskattningen på arbete. Således är det inte troligt att någon skatteförändring i grunden skulle förbättra bostadsmarknaden mer än vad motsvarande skatteförändring skulle förbättra arbetsmarknaden. Det betyder inte att skatterna är ointressanta, men att avregleringar borde vara prioriterat, och satt skattefrågan i första hand knyter an till andra frågor, såsom finansiell stabilitet.

Slutligen är det alltid väsentligt att nyansera problemet man försöker lösa. Det stämmer att Sverige sedan mitten på 90-talet investerat mindre i bostäder än övriga OECD-länder. Men det ska noteras att det följer efter en period då vi investerade mer i bostäder än vad befolkningstillväxten ensamt gav skäl för. Den som vill kan med viss rätt hävda att bostadsmarknaden sökte sig tillbaka mot jämvikt årtiondet efter 90-talskrisen. (Se figur)

De senaste årens befolkningstillväxt har dock bostadsmarknaden inte klarat av att möta. Till delar beroende på finanskrisen som bröst ut 2008, men till del också beroende på överregleringen. Det är också i avregleringar som reformer för ökat byggande bör ta sin utgångspunkt.

Bostäder och befolkningKälla: IMF

Regeringen trixar och mörkar

Transparens och öppenhet är centralt för en välfungerande demokrati. Alliansen redovisade tydligt politikens effekter på bland annat sysselsättning, BNP och jämställdhet. Att vara tydlig med de förväntade effekterna av reformerna gör det möjligt för journalister och allmänhet att granska politiken, men lika viktigt ger det forskare, expertmyndigheter med flera möjligheter att på ett kvalificerat sätt utvärdera den förda politiken.

Socialdemokraterna har dålig historik på området. De har tidigare lagt ner ESO (som Alliansen återstartade), undvikit internationell granskning och med kreativ bokföring rundat regelverket. Ibland manipulerar det rapporteringen i media, andra gånger leder det i förlängningen till att ekonomins funktionssätt försämras och att människor hamnar i problem. Till exempel trixandet med arbetslöshetsstatistiken som indirekt ledde till att ett rekordstort utanförskap byggdes upp.

Det är därför allvarligt att Socialdemokraterna har återfallit i gamla synder. Central information om hur politiken bedöms påverka bland annat sysselsättningen utelämnas numera konsekvent.

Sedan jag kom in i riksdagen har jag publicerat flera artiklar på temat och haft flera interpellationsdebatter med Magdalena Andersson. Bra att Dagens Industri uppmärksammar det arbete vi gör i Skatteutskottet för att upprätthålla transparens och öppenhet.