Den ekonomisk-politiska debatten har gått i stå. Vare sig utbudet eller efterfrågan når upp till historiska nivåer, för att recensera ett ämne med dess egen språkdräkt.

Jag tänker nu vara metaforisk på raden till det löjliga. Det finns tre meningsfulla sätt att närma sig en tårta, om man bortser från moderna frågeställningar om gluten, laktos och huruvida grädden är animalisk:

  1. Hur bakar man den?
  2. Hur många bitar räcker den till?
  3. Hur smakar den och hur ser den ut?

Om de politiska partiernas pressavdelningar var konditorer skulle det råda en infekterad debatt om Prinsesstårtan var en Schwarzwald eller Budapest. Väl så, slaget om verklighetensbeskrivningen är en viktig del av demokratin. Verkligheten är dock alltid mer komplex, komplicerad och nyansrik.

För ekonomer och övriga politiker kvarstår de två översta frågorna. De senaste åren har kretsat oproportionerligt mycket kring fråga nummer två. Hur kan vi stänga gränsen så att alla som redan är här får en större bit av den befintliga tårtan? Hur kan vi höja bidragen så att de som har för lite får mer. Hur kan vi höja skatten så att andras bitar blir mindre? För att inte tala om tårtspadsfäktningen över t.ex regioner och utjämningssystem.

Fördelningspolitiken är central. Den är viktig för att alla ska få bra förutsättningar och en dräglig tillvaro, den är också en nyckel för att klara svåra reformer med bibehållen legitimitet. Problemet med för stort fokus på fördelning, eller särskilt en fördelningsansats som utgår från att omfördela det befintliga, är att ingen kan få det bättre utan att någon annan får det sämre. Den tillväxtfria fördelningsdiskussionen kan inte ha större vinnare än vad den har förlorare, och kommer därför alltid ha svårt att hantera resurskrävande utmaningar.

Många politiker försöker lösa detta genom att skapa illusionen om att det är någon annan som betalar. De flesta skatter hittar dock förr eller senare, en väg eller en annan, in i vanliga människors plånböcker.

För den som orkar är det därför attraktivt att ställa sig frågan hur tårtan blir till. Förstår man det kan man också göra den större. Med ekonomisk tillväxt kan alla få det bättre, utan att någon får det sämre. Ofta kräver det dock en större ansträngning här och nu, än vad tårtspadsfäktandet gör. Inte minst ställer det större krav på politiker att förstå omvärlden, det egna landets förutsättningar och de grundläggande ekonomiska sambanden. Y=f(K,L) som många gillar att uttrycka det.

Det nödvändiga i att bedriva en politik för ökat arbetskraftsutbud, L. Det nödvändiga i att skapa förutsättningar för investeringar, K. Men också en nyfikenhet på vilka samhällen som tar arbete och kapital tillvara på bästa sätt, eller f, för den som så vill. Inte minst spelar förutsättningar för entreprenörskap, innovationer och anställningar roll

Ett mer systematisk tänk kring tillväxt är nödvändigt för att vi ska klara vilka som av de utmaningar vi står inför, tex:

  1. Sysselsättningen
  2. Försörjningskvoten
  3. Välfärdens finansiering
  4. Investeringstakt i bostäder, infrastruktur mm
  5. Integrationen

Låt oss ta den sista punkten som exempel. Det går delvis att hantera utmaningen genom att omprioritera befintliga resurser. Så kallade ”enkla jobb” kan skapas genom att befintlig arbetskraft avstår en del löneutrymme, lönsamheten försiktigt drivs nedåt och att samhället i stort byter en del kapital mot konsumtion av tjänster. Även om de här transaktionerna görs så bra som möjligt, och delvis fördelar resurser på ett bättre sätt, kan man inte komma ifrån dilemmat med att ingen får det bättre utan att åtminstone någon får det sämre.

Så frågan är vilka åtgärder som både kan lösa det enskilda problemet och få ekonomin att växa. Effektiva utbildningsinsatser som kommer många till del är ett exempel. Det höjer produktiviteten hos dem som står utanför och ökar deras anställningsbarhet. Avskaffad värnskatt är ett annat exempel, som genom att högproduktiv arbetskraft jobbar mer skapar resurser som kan användas för att köpa tjänster från enklare jobb. Ett liknande exempel är större RUT-avdrag som gör det möjligt för många med stort kunnande att jobba mer, samtidigt som jobb i servicesektorn skapas. Det bör observeras att termen enkla jobb kan förstås på ett missvisande vis, det syftar inte till att jobben är enkla att utföra, utan att de har låga förkunskapskrav.

Lösningar enligt ovan är attraktiva för att adressera de integrationsproblem Sverige har. Det första diagrammet visar arbetslösheten bland inrikes- och utrikes födda. Det är tydligt att arbetslösheten är ett centralt integrationsproblem. Det andra diagrammet visar att det är låg utbildningsnivå och inte härkomst som är den huvudsakliga orsaken till arbetslöshet. Slutligen ser vi i det sista diagrammet att det inte är arbetsvilja som saknas, utan kvalifikationer för att nå över de trösklar som finns på arbetsmarknaden.

Här behövs en kombination av de åtgärder som presenterats ovan tillsammans med att parterna och politiken tar ett ökat ansvar för funktionaliteten i den svenska modellen.

Bild 1 och 3 från Finanspolitiska rådet och bild 2 från OECD.