Höstvädret har börjat med ljus och värme. De gula löven strålar ikapp med solen. I politiken är det däremot dimmigt och grått. Den så kallade multipolära världspolitiken har vunnit mark, delvis genom att söndra vår värld inifrån. Ett EU utan Storbritannien och ett USA i konflikt mellan Trump och Clinton bär inte världen. Att EU dessutom satt sig i beroendeställning till Turkiet försvagar ytterligare. Det komplexa och komplicerade krig som utspelar sig i Mellanöstern har både rötter och förgreningar ut i vårt samhälle. Väst utmanas av en ohelig allians av krafter, som vill se en instabil världsordning.

På hemmaplan har den politiska debatten ockuperats av ytterlighetsåsikter. Identitetsvänstern och auktoritetshögern har format en symbios som när dem båda. De är klickvänliga och nästintill besatta av sig själva och varandra. Frågor som kräver mer än att känna sig kränkt, antingen av osynliga strukturer eller PK-maffian, orkar ingen riktigt ta sig an.

Stannade analysen här skulle den vara bitter och till ingen nytta. Att vara i konflikt med samtiden är i sig självt vare sig diskvalificerande eller meriterande för att forma framtiden, men det är knappast till gagn i den politiska verktygslådan. I till exempel vetenskapen eller konsten kan man hoppas att omgivningen kommer i kapp och ens värv eller verk kan växa i uppskattning. I politiken handlar det reservationslöst om att vinna sin samtid för att kunna forma framtiden, och i en mörk stund är då självkritiken enda ljuset.

Tyvärr lyser det svagt. Istället för att fråga sig vad vi gör fel kretsar frågorna kring vad andra gör rätt. Istället för att göra den egna agendan populär försöker vi imitera populära agendor. Reformagendan vattnas ur och populismen blir norm. Den ständiga trianguleringstävlingen mellan olika intressen inom det som här kallas vi, lämnar ett tomrum åt villfarelser. Det blir inte bättre när partier ska bli ideologiska, de från verkligheten fritt svävande principerna är inget folk orkar hoppa efter. Istället behövs förslag. Reformförslag som berör och upprör. Förslag som syftar till att möta utmaningar och problem som människor vet är på riktigt.

Att ta tag i problem är ofta smärtsamt. Det tar emot och man vill rusa mot trygghet. I vardagen kan det handla om att göra slut med tjejen eller killen när kärleken sinat, att åka på en sista resa till veterinären med familjemedlemmen man älskar eller att ta tag i det där rummet som behöver renoveras. Vi kämpar till mans med nödvändiga förändringar i våra liv. Komma iväg till gymmet, dra ner på ciggen och byta TV-soffan mot en skogspromenad. Att göra rätt är inte lätt, särskilt inte eftersom straffet ofta är omedelbart och belöningen långsiktig.

Så är det också i politiken. Nödvändiga förändringar är ofta smärtsamma här och nu. De ger politiska motståndare och media möjlighet att utsätta en för ändlösa attacker. Då är det lätt att glida in i oneliners, snegla mot den bekväma tillvaron i identitetsvänstern och hos den auktoritära högern eller att helt anpassa sina förslag till budskap som är lättsmälta. Inte minst det sista är en lockelse för politiska partier.

”Argumentera aldrig med idioter, de drar ner dig till sin nivå och vinner på erfarenhet.” Citatet är roligt, men också tänkvärt. Kapitulerar vi för efterfrågan på enkla lösningar på svåra problem, kommer vi också få dras med politiska ledare som ingenting annat kan.

En ansenlig mängd socialdemokrater vet att värnskatten behöver avskaffas, hyresregleringen fasas ut och entreprenörskapet i välfärden stärkas. En ansenlig mängd i Alliansen vet att föräldraförsäkringen behöver individualiseras, A-kassan stramas upp och LAS förändras.

Många vet också att bolagsskatten är för hög för att klara konkurrensen om de framväxande jobben, att den statliga inkomstskatten tränger undan mer jobb och studier än vad den ger intäkter till statskassan, att skolan undervisar i för många ämnen och för lite i viktiga ämnen. Många vet att matematik är det viktigaste vi lär oss i skolan om vi vill ha bättre välfärd i framtiden. Det är uppenbart att integrationskedjan behöver strömlinjeformas och fyllas med helt nya krav. Världen är helt enkelt full av kunskap, forskningsresultat och erfarenheter, men för tillfället nästan tom på politiker som vill prata om dem. Då är det inte heller förvånande att de som åtminstone säger något också hörs.

I går kom ett smakprov på IMF:s genomgång av Sveriges ekonomi. Den innehåller tillräckligt många synpunkter för att fylla en hel mandatperiods reformarbete. Behovet av reformer för finansiell stabilitet, fungerande bostadsmarknad och lyckad integration är omfattande.

Att skära upp tårtan i bitar är inte så vårt. Bidrag, poliser, sjukvård, försvar, att fäkta med tårtspadarna över det som ställts på bordet klarar alla. Men vem kan baka kakan? Med riktiga reformer för att det ska bli mer lönsamt att jobba, för en fungerande bostadsmarknad och för bättre villkor för entreprenörskap kommer tillräckligt många bli tillräckligt upprörda för att debatten ska handla om hur Sverige ska kunna säkra full sysselsättning och välfärd av hög kvalitet.

Antingen börjar vi debattera riktiga lösningar, eller fortsätter vi debattera enkla lösningar. Många gillar det sista eftersom trösklarna för att delta är låga, jag gillar det förra eftersom det kommer att göra Sverige bättre. Och i den oförmågan förenas de som i dag lever av och i symbiosen.