Svensk ekonomi är under större press och risk än vad som reflekteras i debatten.

En omfattande skuldöverföring till hushållen, nya finansiella regleringar och en bostadsmarknad som vägrar att vika är alla potentiella källor till finansiell och makroekonomisk instabilitet. Kring regleringarna ska sägas att de behövs för att dämpa risktagandet och öka motståndskraften i den finansiella sektorn, men med mediciner kommer alltid biverkningar.

Även om dessa risker är allvarliga nog finns ytterligare djupgående problem för svensk ekonomi. Låt oss kvalitativt ta några viktiga exempel:

  1.  Konkurrenskraftens utveckling. När penningpolitiken normaliseras kan kronan stiga i värde. Sker det samtidigt som ett ökat kostnadstryck för kapital och arbete, bland annat till följd av skatteförändringar, kan konkurrenskraften snabbt försämras.
  2. Entreprenörsförmågan. Skatteförändringar som gjordes i början av 2000-talet har en konserverande effekt på näringslivet. Redan förmögna människor och bolag/personer som har möjlighet att skuldsätta sig gynnas jämfört med den som kan introducera nya innovationer.
  3. Relativprisbildningen. Matchningen på arbetsmarknaden såväl som förmågan att realisera nyttan med ny teknologi riskerar hämmas av indirekt eller direkt regleringar kring prisbilden, främst på arbete.
  4. Arbetskraftsrörlighet. För 25 år sedan genomfördes en skattereform som indirekt vilade på antagandet om fast arbetskraft och rörligt kapital. Stor del av arbetskraften är numera lika rörligt som kapitalet.

Svaret på utmaningarna är reformer. Fler och större reformer än vad som efterfrågas eller förs fram i debatten.

Det finns en inneboende tröghet mot förändring. Forskning visar tydligt att människor är beredda att betala en omotiverad premie för att bevara status quo. Problemet är att avsaknad av förändring innebär stor förändring, och då i en försämrande riktning. Kring detta har det länge funnits en medvetenhet i till exempel fackföreningsrörelsen, som välkomnat och emellanåt drivit på för strukturomvandling.

Det finns skäl att återkomma till förslag på reformer, men innan ett större reformpaket kan sjösättas behöver Sverige åter få ordning på offentliga finanser. Magdalena Anderssons ensidiga avskaffande av överskottsmålet har gjort att svensk finanspolitik driver fritt, utan ankare. Det är en mycket farlig miljö för en liten, öppen ekonomi som den svenska. Särskilt omöjliggör det den stadga som en reformprocess behöver.

Svensk ekonomisk politik befinner sig i en paradoxal situation, där penningpolitiken har ett mål, men är uttömt på medel, och där finanspolitiken har medel men saknar mål. Sammantaget riskerar detta dra in Sverige i ett reformlöst förlopp, där vi åter långsamt tappar i tillväxt och välfärd jämfört med andra länder.