Finansminister Magdalena Andersson får återigen hård kritik från Finanspolitiska rådet. Den bakomliggande orsaken är att finanspolitiken brister såväl i ansvar som i logik.

Med rätta kan regeringen kritiseras för sina prioriteringar. Det är svårt att motivera höjningar av A-kassan och slopade tidsgränser i sjukförsäkringen i ett läge där jämviktsarbetslösheten är hög, utanförskapet växer och sjukskrivningarna stiger. I den ekonomiska vårpropositionen blir det tydligt hur transfereringskostnaderna tränger undan välfärdstjänsterna, till exempel tas en miljard kronor från skolan.

Det är också relevant att resa frågan hur mycket PR-jippo en budget får bli. För Sverige vore det bra med fler ekonomer och färre pressekreterare i finansministerns stab. Att en kvällstidnings ledarsida på några timmar demonterar hela regeringens budgetberättelse säger något om robustheten hos finansministern.

Paradoxalt nog är budgetens alla svagheter finansministerns eventuella räddning. Nu diskuteras enskildheter istället för de tre stora frågorna:

  1. Budgeten innehåller inga förslag som ökar arbetskraftsutbudet i ett läge där befolkningen till följd av migrationen växer kraftigt och där försörjningskvotens utveckling är ett växande problem
  2. Den generella inriktningen på finanspolitiken går emot den samlade kunskapen för hur offentliga finanser ska skötas
  3. Obalanserna på bostads- och kreditmarknaden

Det finns skäl att återkomma kring den första punkten. Forskningen är entydig kring att sysselsättningen långsiktigt styrs av arbetskraftsutbudet. Ekonomistyrningsverket poängterar att arbetslösheten under prognosperioden hamnar under jämviktsnivån, ner till 6,4 procent. Enklare uttryckt innebär det att regeringen kör återhämtningen, tillväxten och konjunkturen på grund redan nästa år, detta eftersom ingen utbudspolitik för arbetskraft bedrivs. Istället låses stora grupper, särskilt nyanlända, fast i ett växande utanförskap. En mer korrekt åtgärd vore att sänka skatten på låga inkomster och strama åt bidragssystemen, under finanspolitisk neutralitet. Det skulle dämpa riskerna för en överhettning på arbetsmarknaden.

Vad gäller den tredje punkten är det tyvärr ett återkommande fenomen för Socialdemokratiska regeringar. Jag har i tidigare inlägg beskrivit bland annat problemen på bostadsmarknaden och hur de åtgärder som nu presenteras inte ger bankerna rätt förutsättningar att öka sin motståndskraft.

Budgetens mest allvarliga brist rör punkt 2. Konjunkturinstitutet sammanfattar det:

Enligt regeringens prognos faller det strukturella offentligfinansiella sparandet 2017. Det indikerar att finanspolitiken är expansiv, samtidigt som det är högkonjunktur i svensk ekonomi.

(Att den allvarliga kritiken lämnas underförstådd är inte så märkligt med tanke på att den är omfattande, då Magdalena Andersson tidigare implicit hotat myndigheter med nedläggning efter att de framfört kritik mot regeringen.)

Den raka sanningen är att regeringen helt enkelt vare sig upprätthåller det finanspolitiska ramverket eller rimliga finanspolitiska principer. Magdalena Andersson lämnar kort och gott Sverige värnlöst mot nästa lågkonjunktur.

En skissartad framställning av hur en konjunkturpolitik som är förenlig med ramverket och ekonomisk logik ser ut som följer:

Princip konj

Den svarta linjen visar outputgapet över tid, det vill säga om ekonomin presterar under eller över sin uthålliga förmåga. När ekonomin presterar under nollstrecket råder lågkonjunktur, och när den presterar över råder högkonjunktur. De  lila staplarna visar det finansiella sparandet. När den svarta linjen är under nollan ska också de lila staplarna vara det, och tvärtom. Sedan är det okej eller ibland motiverat att enskilda år avviker och att det råder fördröjningar vid brytpunkter i konjunkturen. Beroende på om det råder balans- eller överskottsmål kan också storleken från nollan variera, men tecknet på avvikelsen behöver vara det samma.

Om vi går över från teorin och ser på hur det verkligen förhåller sig träder en oroväckande bild fram:

Konj utfall

Källa: Egen sammanställning efter Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet

Det är tydligt att Alliansens nio budgetår, 2007-2015 var förenliga med ramverket och en sund finanspolitik. Med facit i hand kunde politiken varit mer expansiv (de gråa staplarna längre under nollan) år 2010-2012, och något stramare 2013-2014, men riktningen var rätt.

Lika tydligt är det att nuvarande regeringen bedriver en politik som går på tvärs med hur offentliga finanser ska skötas. Inte ett enda år upprätthålls ramverkets intentioner eller en sund finanspolitik. Två saker är särskilt anmärkningsvärda:

  1. Underskotten ökar år 2017 trots att konjunkturen då förväntas nå sin topp
  2. Att nästa prognostiserade lågkonjunktur ska mötas med en åtstramning

Det vi nu behöver ta in är att Sverige alltså kommer att behöva möta nästa lågkonjunktur med åtstramningar i ekonomin, eftersom vi haft underskott under hela högkonjunkturen. Det kommer ha allvarliga effekter på jobb, tillväxt och välfärd. (Till detta ska läggas att de penningpolitiska verktygen kan anses så gott som uttömda.)

Den finanspolitiska inriktningen är så allvarligt fel att det bör diskuteras huruvida Magdalena Andersson är skickad att vara finansminister i en liten öppen ekonomi som den svenska. Det som nu sker är ett historiskt svek mot dem som blir arbetslösa i nästa lågkonjunktur.