Tillbringade två dagar i Nederländerna förra veckan. På programmet stod möten med flera experter och politiker. Främst handlade diskussionerna om finans- och bostadsmarknaden, även om internationella beskattningsregler också avhandlades med anledning av BEPS-arbetet. Det senare finns det anledning att återkomma till.

Nederländerna drabbades hårt av den internationella krisen som bröt ut 2008. Förenklat kan man säga att den slog mot landet i tre vågor. Finanskrisen, skuldkrisen och bostadskrisen. Bostadspriserna föll med mellan 15 och 20 procent, i ett land där bostäderna var högt värderade, befolkningen högt skuldsatt och cirka 60 procent äger sitt eget boende.

Låt oss ta ett enkelt exempel för att se betydelsen av en sådan prisjustering. Låt säga att vi har en familj som nyligen köpt ett hus för 6 miljoner kronor, och belånat köpet till 90 procent. Det betyder att det ackumulerade sparandet föll med 600 000 kronor vid köpet. Låt oss säga att det motsvarade halva hushållets sparande så att det nu uppgår till 600 000 kronor. Vi talar alltså om en relativt sett välbärgad familj.

Efter köpet faller huset med 20 procent i värde och en försäljning skulle ge cirka 4,8 miljoner kronor. Totalt har alltså familjen gått från en nettoförmögenhet på 1,2 miljoner kronor till en nettoförmögenhet på 0 kronor. Detta leder i normalfallet till ökat sparande och minskad konsumtion så att familjen netto bidrar mindre till den inhemska sysselsättningen. Även oaktat transaktionskostnader med att flytta, såsom skatter, så kan det, utöver en högre arbetslöshetsnivå till följd av lägre efterfrågan, också bidra till en högre arbetslöshet genom sämre matchning. Prisfall på bostadsmarknaden är ofta asymmetriska och blir som störst där arbetsmarknaden viker som mest. I nästa led betyder det att familjen som gått back på sin husaffär kanske inte kan flytta dit där jobb finns, eftersom huspriserna där inte fallit lika mycket, och således räcker inte längre det egna kapitalet eller belåningsförmågan för att bo.

Även exemplet är förenklat så är det också ovanstående effekter vi sett i Nederländerna. OECD, IMF, EU-kommissionen med flera påtalar att arbetslösheten sjunker långsamt.

Den nederländska finans- och bostadsmarknaden var inget föregångsexempel innan krisen, och den är det inte nu heller. Den är än mer reglerad och krånglig än den svenska. Ett exempel är att en tredjedel av befolkningen bor i s.k. ”social housing”, med betydande regleringar av hyressättning och tröskeleffekter för olika inkomstgrupper. Därtill tilläts och tillåts hög skuldsättning i förhållande till bostadens värde. I Sverige är det begränsat till 85 procent, medan man i Nederländerna fortfarande ligger över 100 procent.

Lånetak påverkar förvisso inte familjernas nettoförmögenhet, men det drar ner hushållens ”balansräkning”. Därmed minskar det också riskexponeringen för hushållet samt dämpar den finansiella sektorns storlek.

Nederländerna saknade viktiga regleringar innan krisen och har efter fallet till bostadsmarknaden tvingats vidta en rad åtgärder för att återvinna förtroende. Loan to value, loan to income, amorteringskrav, ränteavdragsbegränsningar och så vidare har introducerats. Samtidigt har banksystemet strukturerats om. Priset för att återköpa förtroende är främst högre arbetslöshet och regionala obalanser, inte desto mindre är det nödvändigt när systemet väl brakat ihop.

I Sverige är vi delvis i en annorlunda position eftersom vi inte haft något prisfall, utan tvärtom har en alltjämt het bostadsmarknad. Vi har fördelar gentemot den nederländska situationen i och med att vi har fått flertalet dämpande åtgärder på plats innan en eventuell nedgång. Att vårda dessa reformer och regleringar synes vara klokt.

För svensk räkning är det särskilt viktigt att upprätthålla disciplin i banksystemet. Även vid ett boprisfall är de flesta hushåll motståndskraftiga och tids nog återhämtar sig bostadspriserna. Uppgången i arbetslöshet tenderar att bli mer konjunkturell än strukturell, även om persistenseffekter inte ska underskattas. Om hushållen drabbas av fallande bostadspriser samtidigt som det finansiella systemet inte fungerar kan dock ett mycket allvarligt krisförlopp uppstå. Det är därför bra att nya krishanteringsregler är på plats, som gör bankerna mer motståndskraftiga.

Förenklat är en central poäng att bankerna ska ha mer (hög)likvida medel, som eget kapital och efterställda lån. När finansminister Magdalena Andersson väljer att införa en skatt på efterställda lån motverkar hon därför syftet med krishanteringsreglerna, genom att överföra en potentiell buffert från banksystemet till statskassan, där det ska användas för löpande utgifter. Tillsammans med det skrotade överskottsmålet visar detta på ett bristande intresse från finansministerns sida för finansiell stabilitet och uthållighet i de offentliga finanserna, till förmån för höjda offentliga utgifter.

Att beskatta det finansiella systemet mer kan vara legitimt, givet att det kan påvisas att det är underbeskattat relativt andra sektorer, men det bör då göras på ett sätt som främjar finansiell stabilitet och verkar i samma riktning som krishanteringsreglerna.