I morgon arrangerar SNS ett fullbokat seminarium om bankernas kapitalhållning. Att frågeställningen attraherar en stor publik är lätt att förstå. För det första är det en marknadsrelevant frågeställning. Såväl den kvantitativa som kvalitativa regleringen påverkar bankernas affärsmodeller och lönsamhet. Därför är det centralt att policyn, oavsett om den utformas av lagstiftande församlingar, centralbanker, myndigheter eller i internationella samarbeten har såväl ett system- som konsumentperspektiv. Stabilitet och motståndskraft bör i huvudsak bäras av bankernas vinstmarginaler.

För det andra är bankernas motståndskraft central för hela ekonomins funktionssätt. Tillåts banker gå omkull på grund av ekonomiska nedgångar riskeras hårda slag mot den reala ekonomin. Statliga ingrepp är komplicerade, om statens ekonomi dessutom är under press riskeras en stor nota till skattebetalarna. Det är således centralt att bankerna själva har motståndskraft. Att upprätthålla disciplinen i bankerna lyfts bland annat fram av Washington Post som en av fem huvudförklaringar till att Sverige klarade krisen bättre än jämförbara länder.

I förhållande till BNP har Sverige en av världens större finansiella sektorer, och således är den finansiella stabiliteten relativt sett viktigare här. En slutsats är att för svensk räkning är det viktigt att internationella regleringar i huvudsak utgör miniminivåer och att vi själva har möjlighet att hålla hårdare i tömmarna.

Efter bland annat riksdagens utvärderingar pågår just nu också en intensiv diskussion om var verktygen för att upprätthålla stabiliteten ska ligga. Hur mycket makt är det rimligt att delegera till myndigheter och när övergår stabilitetsåtgärder till att bli kraftfulla konjunkturåtgärder? Viktiga och spännande diskussioner lär följa.

Med den stora finansiella sektorn blir den finansiella stabiliteten en stor del av hela makrostabiliteten. I dag presenterade Bankföreningen siffror som visar att andelen exponerade hushåll som amorterar har mer än fördubblats på en fyraårsperiod. Det är glädjande i tider av en högt värderad bostadsmarknad och hög skuldsättning bland hushållen. Till skillnad från annat sparande minskar amorteringar hushållens ”balansräkning” och dämpar därmed den totala risknivån. På så sätt har amorteringar en särställning bland sparandeformer och utvecklingen är önskvärd. Även om många individer skulle kunna få en högre förväntad avkastning av andra sparformer, så finns det en samlad samhällsekonomisk nytta av amorteringar.

Med den trend som nu råder finns det också skäl att vara försiktig med ytterligare åtgärder utöver amorteringskravet. Balansgången mellan att å ena sidan motverka bubblor, och å andra sidan inte punktera marknaden är svår.

Förenklat handlar det ytterst om att undvika följande förlopp:

Fall på bopriser -> ökat sparande  -> fallande konsumtion  -> stigande arbetslöshet -> fler behöver sälja och färre kan köpa bostad -> fall på bopriser…och så hamnar ekonomin i en nedåtgående spiral.

Det finns skäl att mer på djupet analysera styrkan i implikationerna ovan, då det ger en tydligare bild av riskläget.