Det finns skäl för den oro som omger svensk arbetsmarknad. De frågor människor ställer sig är relevanta. Blir mitt jobb kvar i tider av automatisering och digitalisering? Hur rustat är egentligen företaget jag jobbar på för globaliseringens effekter? Räcker de offentliga medlen för att det ska gå att utföra ett kvalitativt arbete i välfärden? Rustar skolan mina barn med de kunskaper som krävs för att få plats på arbetsmarknaden? Sköter regeringen de offentliga finanserna tillräckligt bra för att Sverige ska vara tryggt när nästa kris kommer? Är min kompetens tillräcklig för att hitta ett nytt jobb och vad händer med lönen när så många behöver komma in på arbetsmarknaden?

Orden faller annorlunda hemma kring köksbordet än vad de gör på universitetetens nationalekonomiska fakulteter, men frågorna kring jobben är i grunden desamma.

Svensk arbetsmarknad präglas av höga skatter, utbyggda bidragssystem, starkt anställningsskydd och låg grad av lönespridning. Eller mer rakt på: Jämfört med andra länder lönar det sig dåligt att gå från utanförskap till arbete, den ekonomiska belöningen av ansträngning är lägre och anställningstryggheten ligger i högre grad i andras händer.

Med viss rätta ställer sig allt fler frågan om det är samma lagar, avtal och regler som gav trygghet i ett relativt homogent industrisamhälle som kan ge motsvarande trygghet på dagens mer mångsida arbetsmarknad. Diskussionen blir emellanåt alltför polemisk, ofta beroende på att många arbetstagare saknar en röst i debatten, utan istället är hänvisade till partipolitiska organisationer som LO.

Å andra sidan lyfts ofta radikala förslag in i debatten. Ibland handlar det om hur anställningsskyddet ska förändras, på slutet har det ofta kretsat kring lönebildningen. Istället för seriösa diskussioner kring vilka åtgärder som är lämpliga när bara cirka var tredje lågutbildad kvinna eller ungefär varannan utrikes född kvinna är sysselsatt, så trampas partipolitiska kampanjer igång. Beskyllningarna haglar, medan de drabbade står kvar utan jobb.

I veckan debatterade jag frågan med finansminister Magdalena Andersson. Tyvärr undvek hon frågeställningen och diskuterade istället kring konjunktureffekter och kvotering till bolagsstyrelser. 

Att svensk ekonomi och arbetsmarknad under år 2015 återhämtade sig starkt efter den ekonomiska krisen är glädjande. Sverige kom ur krisen med EU:s starkaste offentliga finanser och ekonomin har kunnat dra nytta av såväl fortsatta expansiva åtgärder som genomförda reformer, till exempel jobbskatteavdraget och sänkt bolagsskatt. Men som bland annat IMF påpekar så behövs fortsatta reformer om sysselsättningen varaktigt ska stiga.

I brist på att regeringen vidtar reformer höjs alltfler röster för att den svenska modellen ska åsidosättas. Logiken bakom de resonemangen är enkla att förstå. LO har valt att avstå från att ta samhällsansvar i och med bland annat försummandet av trepartssamtalen. Regeringen höjer mot all internationell rådgivning trösklarna till arbetsmarknaden, bidragen och marginalskatterna. Samtidigt är tillskottet av lågutbildad arbetskraft relativt stort, de medelkvalificerade jobben rationaliseras snabbt bort så att medelkvalificerad arbetskraft allt oftare söker okvalificerade jobb och skolan misslyckas med att rusta unga för jobb.

Att kasta ut den svenska modellen vore dock ett misstag. Låt oss istället gräva där vi står och arbeta oss framåt med reformer. Såväl nostalgikerna som revolutionärerna står i vägen för rimliga lösningar.

Arbetsmarknadsekonomiska rådet gör flera intressanta observationer i sin rapport. Bland annat hur kombinationen av nystartsjobb, jobbskatteavdrag och RUT-avdraget är centralt för att adressera de utanförskapsproblem vi ser växa fram. Även Arbetsförmedlingen lyfter viktiga perspektiv när de talar om att förenkla de anställningsstöd som finns.

Att politiskt styra över lönebildningen och avtalsprocessen är dock en riskfylld väg. Bättre då att arbeta med de verktyg som bör vara politikens. Några områden med potential att förbättra arbetsmarknaden är:

  • Riktade utbildningsinsatser. Den som uppbär bidrag bör utbildas inom bristyrken. Särskilt bör mer fokus riktas mot kvinnor som hoppar av skolan eller kommer till Sverige utan utbildning.
  • Stramare bidrag. Såväl enskilda bidrag som den samlade effekten av olika bidrag bör dämpas. Nivåer, kvalificeringsregler och kontroller är verktyg som är politikens, och som bör användas, bland annat för att minska fattigdomsfällor.
  • Lägre skatter. Jobbskatteavdraget stärker drivkrafterna att ta ett jobb. Ytterligare lägre skatter på låga inkomster gör i förlängningen att fler jobberbjudanden både kan bli möjliga och accepteras.

Denna kombination av reformer skulle sänka jämviktsarbetslösheten, öka sysselsättningen och stärka de offentliga finanser, utan att förändra den svenska modellen. Vill socialdemokratiska LO inte bidra till att hantera situationen kan det också vara relevant att pröva de särskilda förmåner facken har fått för att ta det samhällsansvar de nu avböjt.