Flera bedömare (bland annat IMF) menar att merparten av den svenska arbetslösheten är strukturell. Det är dåliga nyheter eftersom det innebär att inte ens en stark uppgång i ekonomin skulle leda till väsentligt fler jobb. Omvänt innebär det också att den lediga resurs arbetslösa utgör inte kan användas i ekonomin på ett hållbart sätt, och alltså när inte tillväxten full potential.

Strukturella problem kan bara lösas med reformer. Såväl den sittande regeringen som Alliansregeringen bedömer att till exempel jobbskatteavdrag är en effektiv reform för att minska jämviktsarbetslösheten. De jobbskatteavdrag som genomförts leder till ungefär 130 000 fler jobb enligt Finansdepartementets bedömning. De flesta bedömare gör motsvarande skattningar.

Flyktingkriserna i Syrien, Afghanistan och flertalet afrikanska länder har gjort att den arbetsföra befolkningen i Sverige har vuxit snabbt. Det är alltså angeläget att vidta fler åtgärder som likt jobbskatteavdraget sänker jämviktsarbetslösheten. En fortsatt hög strukturell arbetslöshet kommer att leda till ett växande utanförskap och offentligfinansiella problem. Den förpliktande insikten är alltså att vi inte kan luta oss mot en konjunkturuppgång – bara reformer kan förbättra läget.

Var ser vi då att arbetslösheten är stor?

Low skilled

Källa: IMF   

Under krisen 2008 steg arbetslösheten i nästan alla grupper. Dels beroende på att den fallande internationella efterfrågan dämpade behovet av att anställa, dels beroende på uppsägningar, dels beroende på att en krympande/stillastående ekonomi inte kunde absorbera det (reformdrivna) ökade arbetskraftsutbudet. Efter krisen såg vi hur arbetslösheten föll tillbaka i stora grupper, planade ut bland utrikesfödda med fortsatta öka bland dem med låg utbildning.

Arbetslöshetsproblemet verkar alltså vara ett kvalifikationsproblem. Antingen baserat på att de arbetslösa saknar tillräckliga kunskaper, eller att det saknas förutsättningar för den typen av jobb som är möjliga givet de arbetslösas kunskapsnivå. En avvägd analys är att båda är sanna. Därmed bör politiken ej heller välja mellan utbildningsinsatser och att möjliggöra fler enkla jobb – det rimliga är att göra både och.

Nedan presenteras en sammanställning av arbetsutbud, sysselsättning och arbetslöshet baserat på utbildningsnivå, kön och födelseplats.

Arbetskraftsdeltagande mm

Det finns många saker att säga men vi fokuserar här på några aspekter av sysselsättningsgraden:

  • Skillnaden i sysselsättning mellan inrikes- och utomeuropeiskt födda är 20 procent.
  • Skillnaden i sysselsättning mellan låg – och medelutbildade är 50 procent
  • Skillnaden i sysselsättning mellan män och kvinnor totalt är 7 procent, men bland lågutbildade är skillnaden mer än fyra gånger så stor.
  • Bland lågutbildade spelar det för kvinnor ingen roll var man är född. I takt med att utbildningsgraden ökar blir dock födelseplatsen viktigare, och nackdelen av att vara född utanför Europa ökar.
  • För utomeuropeiska män är det tvärtom, i takt med höjd utbildningsnivå minskar skillnaden i sysselsättningsgrad.

Ur detta bör flera slutsatser dras, bland annat:

  1. Det är centralt att undvika avhopp från skolan bland kvinnor
  2. Utbildningsinsatser till nyanlända kvinnor är avgörande för integrationen
  3. Det finns skäl att öka stramheten i bidrags- och transfereringssystem som skapar fattigdomsfällor bland kvinnor
  4. Förebyggande välfärd i form av utbildning till både män och kvinnor är troligen effektivt använda pengar. Rimligen skulle flera typer av vuxenutbildningar kunna reformeras.
  5. Arbetsmarknaden behöver vidgas för personer med låg utbildning, särskilt kvinnor. Åtgärder som ger mer kvar av lönen och som sänker totalkostnaden för att anställa är avgörande.

Policymässigt är troligen framställningen ovan ett mer framkomligt sätt att närma sig arbetsmarknadens utmaningar än att brett tala om integration. Reformer framöver behöver riktas mot att höja ambitionerna i utbildningen, dämpa fattigdomsfällor för kvinnor och göra fler enkla jobb möjliga. Kombinationen är viktig för att upprätthålla produktivitet och säkra välfärdens finansiering. Dock ska understrykas att en arbetad timma alltid tillför mer produktivitet än inget arbete alls, även om den sänker genomsnittet.