Den svenska modellen har tjänat ekonomin väl. Konkurrenskraften har upprätthållits genom en mestadels välavvägd löneutveckling, på samma sätt har avkastningsrelationen mellan arbete och kapital bidragit till att Sverige har en relativt jämn inkomstfördelning. Den låga konfliktnivå har varit till gagn för näringslivet och samhället i stort.

Samtidigt är modellens akilleshäl välkänd. Grupper med lägre produktivitet (vanligen låg utbildning och/eller liten erfarenhet) har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Detta är känt som insider-outsider-problematiken. Eftersom spelreglerna på arbetsmarknaden uteslutande sätts av dem som redan är inne riskerar avtalen att ta ingen eller låg hänsyn till dem som står utanför.

I tider då många medelkvalificerade jobb rationaliseras bort samtidigt som ekonomin har ett stort inflöde av arbetskraft med en förväntad produktivitet väsentligt under dem som är etablerade på arbetsmarknaden utmanas modellens legitimitet. Vi känner igen diskussionen om svårigheter med att integrera utrikes födda och svårigheten för ungdomar att få jobb.

I och med att staten sträckte ut handen i trepartsförhandlingar så gavs fackföreningsrörelsen en unik chans att forma om modellen för att möta dagens och framtidens utmaningar. Sammanfattningsvis valde facket att inte ta samhällsansvar utan att istället slå vakt om nuvarande position. För det riskerar nu många människor och hela ekonomin betala ett högt pris, när utanförskapet bland utrikesfödda växer.

Till följd av den flyktingkris som rasar i Syrien, Afghanistan och i flera afrikanska länder så är integration av utrikes födda en omfattande utmaning. Det finns flera aspekter av integration, men det finns starka skäl för att hävda att egen försörjning är den viktigaste, såväl för den enskilde som för ekonomin. Tyvärr sticker Sverige här ut med dåliga resultat. I inget annat OECD land är skillnaden i arbetslöshet mellan inrikes och utrikes födda så stor som i Sverige:

Relation arbetslöshet inrikes och utrikes födda

Källa: IMF

Självklart finns det saker utöver arbetsmarknadens funktionssätt som bidrar till att Sverige klarar sig dåligt, men det ger ändå en tydlig indikation på att det finns förbättringspotential.

Vad är vägen framåt? Det råder relativt stor enighet i litteraturen kring att arbetsutbudet på lång sikt styr sysselsättningen. Vad som i sin tur styr arbetsutbudet finns det i viss mån skiftande uppfattningar om. Inkomstskatter och bidrag (ersättningsgraden), utbildningsmöjligheter och totalinkomst (lönenivåer och förmåner förknippade med att arbeta) är några exempel.

Om vi sätter in några aspekter av svensk arbetsmarknad i ett internationellt perspektiv så träder följande bild fram:

Svensk arbetsmarknad

Källa: OECD

Vi ser alltså att Sverige har näst lägst lönespridning (som IMF menar är en viktig förklaring till dålig integration på arbetsmarknaden), bland de högsta bidragen, tredje högst skattekilar och ett relativt genomsnittligt anställningsskydd (men i paritet med dem som har högst).

Reformvägen framåt för Sverige bör vara att flytta sin position nåt eller några steg på varje område. När det gäller anställningsskyddet är det möjligen mer komplicerat eftersom det är själva förhandlingsstyrkan snarare än den enskildes anställningsskydd som styr utfallet.

En samlad bild av läget och forskningen ger stöd för att lägre skatter på låga inkomster, stramare bidragssystem och en något förändrad förhandlingsbalans skulle förbättra arbetsmarknadens funktionssätt och därmed integrationen. En position som facken kunde ha intagit och som skulle bidragit är att skilja på lägsta lön och övergående ingångslöner. Just nu ligger dock bollen hos regeringen.

I ett annat inlägg tänker jag återkomma till varför ovanstående beskrivning behöver kompletteras med bland annat satsningar på förebyggande välfärd.