It’s the economy stupid

Den ekonomisk-politiska debatten har gått i stå. Vare sig utbudet eller efterfrågan når upp till historiska nivåer, för att recensera ett ämne med dess egen språkdräkt.

Jag tänker nu vara metaforisk på raden till det löjliga. Det finns tre meningsfulla sätt att närma sig en tårta, om man bortser från moderna frågeställningar om gluten, laktos och huruvida grädden är animalisk:

  1. Hur bakar man den?
  2. Hur många bitar räcker den till?
  3. Hur smakar den och hur ser den ut?

Om de politiska partiernas pressavdelningar var konditorer skulle det råda en infekterad debatt om Prinsesstårtan var en Schwarzwald eller Budapest. Väl så, slaget om verklighetensbeskrivningen är en viktig del av demokratin. Verkligheten är dock alltid mer komplex, komplicerad och nyansrik.

För ekonomer och övriga politiker kvarstår de två översta frågorna. De senaste åren har kretsat oproportionerligt mycket kring fråga nummer två. Hur kan vi stänga gränsen så att alla som redan är här får en större bit av den befintliga tårtan? Hur kan vi höja bidragen så att de som har för lite får mer. Hur kan vi höja skatten så att andras bitar blir mindre? För att inte tala om tårtspadsfäktningen över t.ex regioner och utjämningssystem.

Fördelningspolitiken är central. Den är viktig för att alla ska få bra förutsättningar och en dräglig tillvaro, den är också en nyckel för att klara svåra reformer med bibehållen legitimitet. Problemet med för stort fokus på fördelning, eller särskilt en fördelningsansats som utgår från att omfördela det befintliga, är att ingen kan få det bättre utan att någon annan får det sämre. Den tillväxtfria fördelningsdiskussionen kan inte ha större vinnare än vad den har förlorare, och kommer därför alltid ha svårt att hantera resurskrävande utmaningar.

Många politiker försöker lösa detta genom att skapa illusionen om att det är någon annan som betalar. De flesta skatter hittar dock förr eller senare, en väg eller en annan, in i vanliga människors plånböcker.

För den som orkar är det därför attraktivt att ställa sig frågan hur tårtan blir till. Förstår man det kan man också göra den större. Med ekonomisk tillväxt kan alla få det bättre, utan att någon får det sämre. Ofta kräver det dock en större ansträngning här och nu, än vad tårtspadsfäktandet gör. Inte minst ställer det större krav på politiker att förstå omvärlden, det egna landets förutsättningar och de grundläggande ekonomiska sambanden. Y=f(K,L) som många gillar att uttrycka det.

Det nödvändiga i att bedriva en politik för ökat arbetskraftsutbud, L. Det nödvändiga i att skapa förutsättningar för investeringar, K. Men också en nyfikenhet på vilka samhällen som tar arbete och kapital tillvara på bästa sätt, eller f, för den som så vill. Inte minst spelar förutsättningar för entreprenörskap, innovationer och anställningar roll

Ett mer systematisk tänk kring tillväxt är nödvändigt för att vi ska klara vilka som av de utmaningar vi står inför, tex:

  1. Sysselsättningen
  2. Försörjningskvoten
  3. Välfärdens finansiering
  4. Investeringstakt i bostäder, infrastruktur mm
  5. Integrationen

Låt oss ta den sista punkten som exempel. Det går delvis att hantera utmaningen genom att omprioritera befintliga resurser. Så kallade ”enkla jobb” kan skapas genom att befintlig arbetskraft avstår en del löneutrymme, lönsamheten försiktigt drivs nedåt och att samhället i stort byter en del kapital mot konsumtion av tjänster. Även om de här transaktionerna görs så bra som möjligt, och delvis fördelar resurser på ett bättre sätt, kan man inte komma ifrån dilemmat med att ingen får det bättre utan att åtminstone någon får det sämre.

Så frågan är vilka åtgärder som både kan lösa det enskilda problemet och få ekonomin att växa. Effektiva utbildningsinsatser som kommer många till del är ett exempel. Det höjer produktiviteten hos dem som står utanför och ökar deras anställningsbarhet. Avskaffad värnskatt är ett annat exempel, som genom att högproduktiv arbetskraft jobbar mer skapar resurser som kan användas för att köpa tjänster från enklare jobb. Ett liknande exempel är större RUT-avdrag som gör det möjligt för många med stort kunnande att jobba mer, samtidigt som jobb i servicesektorn skapas. Det bör observeras att termen enkla jobb kan förstås på ett missvisande vis, det syftar inte till att jobben är enkla att utföra, utan att de har låga förkunskapskrav.

Lösningar enligt ovan är attraktiva för att adressera de integrationsproblem Sverige har. Det första diagrammet visar arbetslösheten bland inrikes- och utrikes födda. Det är tydligt att arbetslösheten är ett centralt integrationsproblem. Det andra diagrammet visar att det är låg utbildningsnivå och inte härkomst som är den huvudsakliga orsaken till arbetslöshet. Slutligen ser vi i det sista diagrammet att det inte är arbetsvilja som saknas, utan kvalifikationer för att nå över de trösklar som finns på arbetsmarknaden.

Här behövs en kombination av de åtgärder som presenterats ovan tillsammans med att parterna och politiken tar ett ökat ansvar för funktionaliteten i den svenska modellen.

Bild 1 och 3 från Finanspolitiska rådet och bild 2 från OECD.

Reformera eller dö

Höstvädret har börjat med ljus och värme. De gula löven strålar ikapp med solen. I politiken är det däremot dimmigt och grått. Den så kallade multipolära världspolitiken har vunnit mark, delvis genom att söndra vår värld inifrån. Ett EU utan Storbritannien och ett USA i konflikt mellan Trump och Clinton bär inte världen. Att EU dessutom satt sig i beroendeställning till Turkiet försvagar ytterligare. Det komplexa och komplicerade krig som utspelar sig i Mellanöstern har både rötter och förgreningar ut i vårt samhälle. Väst utmanas av en ohelig allians av krafter, som vill se en instabil världsordning.

På hemmaplan har den politiska debatten ockuperats av ytterlighetsåsikter. Identitetsvänstern och auktoritetshögern har format en symbios som när dem båda. De är klickvänliga och nästintill besatta av sig själva och varandra. Frågor som kräver mer än att känna sig kränkt, antingen av osynliga strukturer eller PK-maffian, orkar ingen riktigt ta sig an.

Stannade analysen här skulle den vara bitter och till ingen nytta. Att vara i konflikt med samtiden är i sig självt vare sig diskvalificerande eller meriterande för att forma framtiden, men det är knappast till gagn i den politiska verktygslådan. I till exempel vetenskapen eller konsten kan man hoppas att omgivningen kommer i kapp och ens värv eller verk kan växa i uppskattning. I politiken handlar det reservationslöst om att vinna sin samtid för att kunna forma framtiden, och i en mörk stund är då självkritiken enda ljuset.

Tyvärr lyser det svagt. Istället för att fråga sig vad vi gör fel kretsar frågorna kring vad andra gör rätt. Istället för att göra den egna agendan populär försöker vi imitera populära agendor. Reformagendan vattnas ur och populismen blir norm. Den ständiga trianguleringstävlingen mellan olika intressen inom det som här kallas vi, lämnar ett tomrum åt villfarelser. Det blir inte bättre när partier ska bli ideologiska, de från verkligheten fritt svävande principerna är inget folk orkar hoppa efter. Istället behövs förslag. Reformförslag som berör och upprör. Förslag som syftar till att möta utmaningar och problem som människor vet är på riktigt.

Att ta tag i problem är ofta smärtsamt. Det tar emot och man vill rusa mot trygghet. I vardagen kan det handla om att göra slut med tjejen eller killen när kärleken sinat, att åka på en sista resa till veterinären med familjemedlemmen man älskar eller att ta tag i det där rummet som behöver renoveras. Vi kämpar till mans med nödvändiga förändringar i våra liv. Komma iväg till gymmet, dra ner på ciggen och byta TV-soffan mot en skogspromenad. Att göra rätt är inte lätt, särskilt inte eftersom straffet ofta är omedelbart och belöningen långsiktig.

Så är det också i politiken. Nödvändiga förändringar är ofta smärtsamma här och nu. De ger politiska motståndare och media möjlighet att utsätta en för ändlösa attacker. Då är det lätt att glida in i oneliners, snegla mot den bekväma tillvaron i identitetsvänstern och hos den auktoritära högern eller att helt anpassa sina förslag till budskap som är lättsmälta. Inte minst det sista är en lockelse för politiska partier.

”Argumentera aldrig med idioter, de drar ner dig till sin nivå och vinner på erfarenhet.” Citatet är roligt, men också tänkvärt. Kapitulerar vi för efterfrågan på enkla lösningar på svåra problem, kommer vi också få dras med politiska ledare som ingenting annat kan.

En ansenlig mängd socialdemokrater vet att värnskatten behöver avskaffas, hyresregleringen fasas ut och entreprenörskapet i välfärden stärkas. En ansenlig mängd i Alliansen vet att föräldraförsäkringen behöver individualiseras, A-kassan stramas upp och LAS förändras.

Många vet också att bolagsskatten är för hög för att klara konkurrensen om de framväxande jobben, att den statliga inkomstskatten tränger undan mer jobb och studier än vad den ger intäkter till statskassan, att skolan undervisar i för många ämnen och för lite i viktiga ämnen. Många vet att matematik är det viktigaste vi lär oss i skolan om vi vill ha bättre välfärd i framtiden. Det är uppenbart att integrationskedjan behöver strömlinjeformas och fyllas med helt nya krav. Världen är helt enkelt full av kunskap, forskningsresultat och erfarenheter, men för tillfället nästan tom på politiker som vill prata om dem. Då är det inte heller förvånande att de som åtminstone säger något också hörs.

I går kom ett smakprov på IMF:s genomgång av Sveriges ekonomi. Den innehåller tillräckligt många synpunkter för att fylla en hel mandatperiods reformarbete. Behovet av reformer för finansiell stabilitet, fungerande bostadsmarknad och lyckad integration är omfattande.

Att skära upp tårtan i bitar är inte så vårt. Bidrag, poliser, sjukvård, försvar, att fäkta med tårtspadarna över det som ställts på bordet klarar alla. Men vem kan baka kakan? Med riktiga reformer för att det ska bli mer lönsamt att jobba, för en fungerande bostadsmarknad och för bättre villkor för entreprenörskap kommer tillräckligt många bli tillräckligt upprörda för att debatten ska handla om hur Sverige ska kunna säkra full sysselsättning och välfärd av hög kvalitet.

Antingen börjar vi debattera riktiga lösningar, eller fortsätter vi debattera enkla lösningar. Många gillar det sista eftersom trösklarna för att delta är låga, jag gillar det förra eftersom det kommer att göra Sverige bättre. Och i den oförmågan förenas de som i dag lever av och i symbiosen.

Kan Magdalena Andersson sitta kvar?

Finanspolitiska rådets rapport är smärtsam läsning. För den som känner ansvar för Sverige och vårt samhälle gör läsningen nästintill fysiskt ont.

Finanspolitiska rådet förtjänar en eloge som fortsätter peka på vad som är nödvändigt för Sverige, trots att Magdalena Andersson hotar dem med nedläggning när de kritiserar regeringen.

Rådets kritik är dock så träffsäker att finansministern inte längre kan avfärda den. Nu försöker hon istället att kringgå kritiken genom rena osanningar. Att hävda att regeringen bedriver en stram finanspolitik  när de samtidigt lånar till löpande utgifter i en stark högkonjunktur är helt enkelt inte sant. Finanspolitiska rådet visar tydligt att flyktingmottagandet bara kan förklara en del av problemet.

Det är helt enkelt ovärdigt av Magdalena Andersson att tappa greppet kring offentliga finanser, hota rådet med nedläggning, göra osanna påståenden om budgeten och därutöver indirekt lastar flyktingarna för situationen.

Finanspolitiska rådet menar att Sverige behöver en stram istället för expansiv finanspolitik. Det är nödvändigt för att leva upp till ramverket, men ännu viktigare för att kunna skydda jobb och tillväxt i nästa kris.

Att regeringen vare sig når överskottsmålet eller presenterar någon plan för hur det ska nås är allvarligt. Finanspolitiska rådet konstaterar, vilket tidigare lyft på denna blogg, att finanspolitiken saknar styråra, sedan även krona-för-krona övergetts. Rådet kritiserar också regeringen för att trixa med utgiftstaken. Detta trixande och fuskande förekom frekvent när Magdalena Andersson var planeringschef och statssekreterare i tidigare regeringar. Det är beklagligt att hon nu fortsätter i samma anda som ansvarig minister.

I övrigt visar Finanspolitiska rådet att centrala delar av regeringens politik inte löser de problem som sägs adresseras. Arbetslöshetsmålet sågas rakt av. Därtill pekar rådet på allvarliga brister kring integration, bostäder och finansiell stabilitet.

En sista allvarlig reflektion är rådets kommentarer kring hållbarheten. De pekar på en kraftig utgiftsökning, samtidigt som de varnar för att skattehöjningarna inte bidrar till de intäktsförstärkningar som finansministern tror. Utöver underskotten är alltså politiken underfinansierad.

Sverige behöver en ny reformtid och komma tillbaka till hållbarhet och stabilitet. Visst kan det verka svettigt att bygga skydd mot regnet i brinnande sol, men just nu riskerar det bli riktigt blött, hårt och kallt när molnen åter hopar sig.

Kasta ankar

Svensk ekonomi är under större press och risk än vad som reflekteras i debatten.

En omfattande skuldöverföring till hushållen, nya finansiella regleringar och en bostadsmarknad som vägrar att vika är alla potentiella källor till finansiell och makroekonomisk instabilitet. Kring regleringarna ska sägas att de behövs för att dämpa risktagandet och öka motståndskraften i den finansiella sektorn, men med mediciner kommer alltid biverkningar.

Även om dessa risker är allvarliga nog finns ytterligare djupgående problem för svensk ekonomi. Låt oss kvalitativt ta några viktiga exempel:

  1.  Konkurrenskraftens utveckling. När penningpolitiken normaliseras kan kronan stiga i värde. Sker det samtidigt som ett ökat kostnadstryck för kapital och arbete, bland annat till följd av skatteförändringar, kan konkurrenskraften snabbt försämras.
  2. Entreprenörsförmågan. Skatteförändringar som gjordes i början av 2000-talet har en konserverande effekt på näringslivet. Redan förmögna människor och bolag/personer som har möjlighet att skuldsätta sig gynnas jämfört med den som kan introducera nya innovationer.
  3. Relativprisbildningen. Matchningen på arbetsmarknaden såväl som förmågan att realisera nyttan med ny teknologi riskerar hämmas av indirekt eller direkt regleringar kring prisbilden, främst på arbete.
  4. Arbetskraftsrörlighet. För 25 år sedan genomfördes en skattereform som indirekt vilade på antagandet om fast arbetskraft och rörligt kapital. Stor del av arbetskraften är numera lika rörligt som kapitalet.

Svaret på utmaningarna är reformer. Fler och större reformer än vad som efterfrågas eller förs fram i debatten.

Det finns en inneboende tröghet mot förändring. Forskning visar tydligt att människor är beredda att betala en omotiverad premie för att bevara status quo. Problemet är att avsaknad av förändring innebär stor förändring, och då i en försämrande riktning. Kring detta har det länge funnits en medvetenhet i till exempel fackföreningsrörelsen, som välkomnat och emellanåt drivit på för strukturomvandling.

Det finns skäl att återkomma till förslag på reformer, men innan ett större reformpaket kan sjösättas behöver Sverige åter få ordning på offentliga finanser. Magdalena Anderssons ensidiga avskaffande av överskottsmålet har gjort att svensk finanspolitik driver fritt, utan ankare. Det är en mycket farlig miljö för en liten, öppen ekonomi som den svenska. Särskilt omöjliggör det den stadga som en reformprocess behöver.

Svensk ekonomisk politik befinner sig i en paradoxal situation, där penningpolitiken har ett mål, men är uttömt på medel, och där finanspolitiken har medel men saknar mål. Sammantaget riskerar detta dra in Sverige i ett reformlöst förlopp, där vi åter långsamt tappar i tillväxt och välfärd jämfört med andra länder.

 

Allvarliga brister i finanspolitiken

Finansminister Magdalena Andersson får återigen hård kritik från Finanspolitiska rådet. Den bakomliggande orsaken är att finanspolitiken brister såväl i ansvar som i logik.

Med rätta kan regeringen kritiseras för sina prioriteringar. Det är svårt att motivera höjningar av A-kassan och slopade tidsgränser i sjukförsäkringen i ett läge där jämviktsarbetslösheten är hög, utanförskapet växer och sjukskrivningarna stiger. I den ekonomiska vårpropositionen blir det tydligt hur transfereringskostnaderna tränger undan välfärdstjänsterna, till exempel tas en miljard kronor från skolan.

Det är också relevant att resa frågan hur mycket PR-jippo en budget får bli. För Sverige vore det bra med fler ekonomer och färre pressekreterare i finansministerns stab. Att en kvällstidnings ledarsida på några timmar demonterar hela regeringens budgetberättelse säger något om robustheten hos finansministern.

Paradoxalt nog är budgetens alla svagheter finansministerns eventuella räddning. Nu diskuteras enskildheter istället för de tre stora frågorna:

  1. Budgeten innehåller inga förslag som ökar arbetskraftsutbudet i ett läge där befolkningen till följd av migrationen växer kraftigt och där försörjningskvotens utveckling är ett växande problem
  2. Den generella inriktningen på finanspolitiken går emot den samlade kunskapen för hur offentliga finanser ska skötas
  3. Obalanserna på bostads- och kreditmarknaden

Det finns skäl att återkomma kring den första punkten. Forskningen är entydig kring att sysselsättningen långsiktigt styrs av arbetskraftsutbudet. Ekonomistyrningsverket poängterar att arbetslösheten under prognosperioden hamnar under jämviktsnivån, ner till 6,4 procent. Enklare uttryckt innebär det att regeringen kör återhämtningen, tillväxten och konjunkturen på grund redan nästa år, detta eftersom ingen utbudspolitik för arbetskraft bedrivs. Istället låses stora grupper, särskilt nyanlända, fast i ett växande utanförskap. En mer korrekt åtgärd vore att sänka skatten på låga inkomster och strama åt bidragssystemen, under finanspolitisk neutralitet. Det skulle dämpa riskerna för en överhettning på arbetsmarknaden.

Vad gäller den tredje punkten är det tyvärr ett återkommande fenomen för Socialdemokratiska regeringar. Jag har i tidigare inlägg beskrivit bland annat problemen på bostadsmarknaden och hur de åtgärder som nu presenteras inte ger bankerna rätt förutsättningar att öka sin motståndskraft.

Budgetens mest allvarliga brist rör punkt 2. Konjunkturinstitutet sammanfattar det:

Enligt regeringens prognos faller det strukturella offentligfinansiella sparandet 2017. Det indikerar att finanspolitiken är expansiv, samtidigt som det är högkonjunktur i svensk ekonomi.

(Att den allvarliga kritiken lämnas underförstådd är inte så märkligt med tanke på att den är omfattande, då Magdalena Andersson tidigare implicit hotat myndigheter med nedläggning efter att de framfört kritik mot regeringen.)

Den raka sanningen är att regeringen helt enkelt vare sig upprätthåller det finanspolitiska ramverket eller rimliga finanspolitiska principer. Magdalena Andersson lämnar kort och gott Sverige värnlöst mot nästa lågkonjunktur.

En skissartad framställning av hur en konjunkturpolitik som är förenlig med ramverket och ekonomisk logik ser ut som följer:

Princip konj

Den svarta linjen visar outputgapet över tid, det vill säga om ekonomin presterar under eller över sin uthålliga förmåga. När ekonomin presterar under nollstrecket råder lågkonjunktur, och när den presterar över råder högkonjunktur. De  lila staplarna visar det finansiella sparandet. När den svarta linjen är under nollan ska också de lila staplarna vara det, och tvärtom. Sedan är det okej eller ibland motiverat att enskilda år avviker och att det råder fördröjningar vid brytpunkter i konjunkturen. Beroende på om det råder balans- eller överskottsmål kan också storleken från nollan variera, men tecknet på avvikelsen behöver vara det samma.

Om vi går över från teorin och ser på hur det verkligen förhåller sig träder en oroväckande bild fram:

Konj utfall

Källa: Egen sammanställning efter Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet

Det är tydligt att Alliansens nio budgetår, 2007-2015 var förenliga med ramverket och en sund finanspolitik. Med facit i hand kunde politiken varit mer expansiv (de gråa staplarna längre under nollan) år 2010-2012, och något stramare 2013-2014, men riktningen var rätt.

Lika tydligt är det att nuvarande regeringen bedriver en politik som går på tvärs med hur offentliga finanser ska skötas. Inte ett enda år upprätthålls ramverkets intentioner eller en sund finanspolitik. Två saker är särskilt anmärkningsvärda:

  1. Underskotten ökar år 2017 trots att konjunkturen då förväntas nå sin topp
  2. Att nästa prognostiserade lågkonjunktur ska mötas med en åtstramning

Det vi nu behöver ta in är att Sverige alltså kommer att behöva möta nästa lågkonjunktur med åtstramningar i ekonomin, eftersom vi haft underskott under hela högkonjunkturen. Det kommer ha allvarliga effekter på jobb, tillväxt och välfärd. (Till detta ska läggas att de penningpolitiska verktygen kan anses så gott som uttömda.)

Den finanspolitiska inriktningen är så allvarligt fel att det bör diskuteras huruvida Magdalena Andersson är skickad att vara finansminister i en liten öppen ekonomi som den svenska. Det som nu sker är ett historiskt svek mot dem som blir arbetslösa i nästa lågkonjunktur.

Finansiell stabilitet, offentliga finanser och bankskatten

Tillbringade två dagar i Nederländerna förra veckan. På programmet stod möten med flera experter och politiker. Främst handlade diskussionerna om finans- och bostadsmarknaden, även om internationella beskattningsregler också avhandlades med anledning av BEPS-arbetet. Det senare finns det anledning att återkomma till.

Nederländerna drabbades hårt av den internationella krisen som bröt ut 2008. Förenklat kan man säga att den slog mot landet i tre vågor. Finanskrisen, skuldkrisen och bostadskrisen. Bostadspriserna föll med mellan 15 och 20 procent, i ett land där bostäderna var högt värderade, befolkningen högt skuldsatt och cirka 60 procent äger sitt eget boende.

Låt oss ta ett enkelt exempel för att se betydelsen av en sådan prisjustering. Låt säga att vi har en familj som nyligen köpt ett hus för 6 miljoner kronor, och belånat köpet till 90 procent. Det betyder att det ackumulerade sparandet föll med 600 000 kronor vid köpet. Låt oss säga att det motsvarade halva hushållets sparande så att det nu uppgår till 600 000 kronor. Vi talar alltså om en relativt sett välbärgad familj.

Efter köpet faller huset med 20 procent i värde och en försäljning skulle ge cirka 4,8 miljoner kronor. Totalt har alltså familjen gått från en nettoförmögenhet på 1,2 miljoner kronor till en nettoförmögenhet på 0 kronor. Detta leder i normalfallet till ökat sparande och minskad konsumtion så att familjen netto bidrar mindre till den inhemska sysselsättningen. Även oaktat transaktionskostnader med att flytta, såsom skatter, så kan det, utöver en högre arbetslöshetsnivå till följd av lägre efterfrågan, också bidra till en högre arbetslöshet genom sämre matchning. Prisfall på bostadsmarknaden är ofta asymmetriska och blir som störst där arbetsmarknaden viker som mest. I nästa led betyder det att familjen som gått back på sin husaffär kanske inte kan flytta dit där jobb finns, eftersom huspriserna där inte fallit lika mycket, och således räcker inte längre det egna kapitalet eller belåningsförmågan för att bo.

Även exemplet är förenklat så är det också ovanstående effekter vi sett i Nederländerna. OECD, IMF, EU-kommissionen med flera påtalar att arbetslösheten sjunker långsamt.

Den nederländska finans- och bostadsmarknaden var inget föregångsexempel innan krisen, och den är det inte nu heller. Den är än mer reglerad och krånglig än den svenska. Ett exempel är att en tredjedel av befolkningen bor i s.k. ”social housing”, med betydande regleringar av hyressättning och tröskeleffekter för olika inkomstgrupper. Därtill tilläts och tillåts hög skuldsättning i förhållande till bostadens värde. I Sverige är det begränsat till 85 procent, medan man i Nederländerna fortfarande ligger över 100 procent.

Lånetak påverkar förvisso inte familjernas nettoförmögenhet, men det drar ner hushållens ”balansräkning”. Därmed minskar det också riskexponeringen för hushållet samt dämpar den finansiella sektorns storlek.

Nederländerna saknade viktiga regleringar innan krisen och har efter fallet till bostadsmarknaden tvingats vidta en rad åtgärder för att återvinna förtroende. Loan to value, loan to income, amorteringskrav, ränteavdragsbegränsningar och så vidare har introducerats. Samtidigt har banksystemet strukturerats om. Priset för att återköpa förtroende är främst högre arbetslöshet och regionala obalanser, inte desto mindre är det nödvändigt när systemet väl brakat ihop.

I Sverige är vi delvis i en annorlunda position eftersom vi inte haft något prisfall, utan tvärtom har en alltjämt het bostadsmarknad. Vi har fördelar gentemot den nederländska situationen i och med att vi har fått flertalet dämpande åtgärder på plats innan en eventuell nedgång. Att vårda dessa reformer och regleringar synes vara klokt.

För svensk räkning är det särskilt viktigt att upprätthålla disciplin i banksystemet. Även vid ett boprisfall är de flesta hushåll motståndskraftiga och tids nog återhämtar sig bostadspriserna. Uppgången i arbetslöshet tenderar att bli mer konjunkturell än strukturell, även om persistenseffekter inte ska underskattas. Om hushållen drabbas av fallande bostadspriser samtidigt som det finansiella systemet inte fungerar kan dock ett mycket allvarligt krisförlopp uppstå. Det är därför bra att nya krishanteringsregler är på plats, som gör bankerna mer motståndskraftiga.

Förenklat är en central poäng att bankerna ska ha mer (hög)likvida medel, som eget kapital och efterställda lån. När finansminister Magdalena Andersson väljer att införa en skatt på efterställda lån motverkar hon därför syftet med krishanteringsreglerna, genom att överföra en potentiell buffert från banksystemet till statskassan, där det ska användas för löpande utgifter. Tillsammans med det skrotade överskottsmålet visar detta på ett bristande intresse från finansministerns sida för finansiell stabilitet och uthållighet i de offentliga finanserna, till förmån för höjda offentliga utgifter.

Att beskatta det finansiella systemet mer kan vara legitimt, givet att det kan påvisas att det är underbeskattat relativt andra sektorer, men det bör då göras på ett sätt som främjar finansiell stabilitet och verkar i samma riktning som krishanteringsreglerna.

Bryt tystnaden kring sjukskrivningarna

Hur mår du? Kanske Sveriges vanligaste fråga. För det mesta finns bara två svar: Bara bra tack! Skillnaden ligger i om det är sant eller falskt.

Det har börjat pratas mer om psykisk ohälsa. Modiga människor berättar. Det hjälper andra, att förstå sig själva och sin omvärld. Vi verkar däremot vara långt ifrån en lösning på varför vi mår sämre, trots att vi fysiskt blir friskare. Folkhälsoenkäten  visar att nästan var femte person upplever nedsatt psykiskt välbefinnande, något fler kvinnor än män. Vårdanalys, som har regeringens uppdrag att se över insatser mot psykisk ohälsa menar också att det inte finns någon tendens att ökningen av ohälsan skulle avta.

Varför vi mår dåligt och hur det kan motverkas förtjänar en väsentligt bredare samhällsdiskussion. Mycket lite verkar tala för att arbetsfrånvaro stärker den psykiska hälsan, ändå är just sjukfrånvaro vanligt i gruppen. Faktum är att 41 procent av all sjukfrånvaro beror på psykiska diagnoser. (Här finns givetvis också kända psykiska sjukdomar som gör förvärvsarbete mycket svårt).

Sjukskrivningarna har sedan år 2010 ökat dramatiskt. Vi har i dag cirka 80 000 fler sjukskrivningar varje dag än vad som var fallet år 2010, totalt pågår cirka 180 000 sjukfall varje dag. Sjukdomar i muskler och skelett är vanligast efter psykiska diagnoser, de senare var dock under år 2015 en vanligare orsak till sjukskrivning än alla andra sjukdomar tillsammans.

Alliansens reformer gjorde att sjukskrivningarna minskade kraftigt fram till år 2010, men utvecklingen därefter är ohållbar. Medmänskligt är det givetvis ett högt pris när så många ställs utanför arbetsgemenskap och känslan av att kunna räcka till. Statsfinansiellt kostade sjukskrivningarna förra året 35 miljarder kronor enligt Försäkringskassan, av dessa utgör 15 miljarder kronor uppskattningsvis sjukskrivningskostnader för psykisk ohälsa.

Regeringen har minskat kontrollstationerna i sjukskrivningarna och möjliggjort längre sjukskrivningsperioder. Den offentligfinansiella effekten av detta är klar och experter har dömt ut förändringarna. Någon övertygande argumentation till varför förändringarna skulle ge mänskliga vinster i form av till exempel bättre hälsa har inte heller presenterats.

De ekonomiska och mänskliga kostnaderna för sjukskrivningarna är underdebatterade, särskilt mot bakgrund av att det uteslutande är psykiska diagnoser som växer. Om inte migrationsfrågan hade existerat hade troligtvis detta varit vår största samhällsdiskussion och det finns starka skäl att ge den ökat utrymme. Utvecklingen är inte hållbar och regeringen sviker såväl de offentliga finanserna som de sjukdomsdrabbade.

Psykisk ohälsa

Källa: Egen tabell efter Försäkringskassans data

Amorteringar har en särställning

I morgon arrangerar SNS ett fullbokat seminarium om bankernas kapitalhållning. Att frågeställningen attraherar en stor publik är lätt att förstå. För det första är det en marknadsrelevant frågeställning. Såväl den kvantitativa som kvalitativa regleringen påverkar bankernas affärsmodeller och lönsamhet. Därför är det centralt att policyn, oavsett om den utformas av lagstiftande församlingar, centralbanker, myndigheter eller i internationella samarbeten har såväl ett system- som konsumentperspektiv. Stabilitet och motståndskraft bör i huvudsak bäras av bankernas vinstmarginaler.

För det andra är bankernas motståndskraft central för hela ekonomins funktionssätt. Tillåts banker gå omkull på grund av ekonomiska nedgångar riskeras hårda slag mot den reala ekonomin. Statliga ingrepp är komplicerade, om statens ekonomi dessutom är under press riskeras en stor nota till skattebetalarna. Det är således centralt att bankerna själva har motståndskraft. Att upprätthålla disciplinen i bankerna lyfts bland annat fram av Washington Post som en av fem huvudförklaringar till att Sverige klarade krisen bättre än jämförbara länder.

I förhållande till BNP har Sverige en av världens större finansiella sektorer, och således är den finansiella stabiliteten relativt sett viktigare här. En slutsats är att för svensk räkning är det viktigt att internationella regleringar i huvudsak utgör miniminivåer och att vi själva har möjlighet att hålla hårdare i tömmarna.

Efter bland annat riksdagens utvärderingar pågår just nu också en intensiv diskussion om var verktygen för att upprätthålla stabiliteten ska ligga. Hur mycket makt är det rimligt att delegera till myndigheter och när övergår stabilitetsåtgärder till att bli kraftfulla konjunkturåtgärder? Viktiga och spännande diskussioner lär följa.

Med den stora finansiella sektorn blir den finansiella stabiliteten en stor del av hela makrostabiliteten. I dag presenterade Bankföreningen siffror som visar att andelen exponerade hushåll som amorterar har mer än fördubblats på en fyraårsperiod. Det är glädjande i tider av en högt värderad bostadsmarknad och hög skuldsättning bland hushållen. Till skillnad från annat sparande minskar amorteringar hushållens ”balansräkning” och dämpar därmed den totala risknivån. På så sätt har amorteringar en särställning bland sparandeformer och utvecklingen är önskvärd. Även om många individer skulle kunna få en högre förväntad avkastning av andra sparformer, så finns det en samlad samhällsekonomisk nytta av amorteringar.

Med den trend som nu råder finns det också skäl att vara försiktig med ytterligare åtgärder utöver amorteringskravet. Balansgången mellan att å ena sidan motverka bubblor, och å andra sidan inte punktera marknaden är svår.

Förenklat handlar det ytterst om att undvika följande förlopp:

Fall på bopriser -> ökat sparande  -> fallande konsumtion  -> stigande arbetslöshet -> fler behöver sälja och färre kan köpa bostad -> fall på bopriser…och så hamnar ekonomin i en nedåtgående spiral.

Det finns skäl att mer på djupet analysera styrkan i implikationerna ovan, då det ger en tydligare bild av riskläget.

 

Reformer – inte revolution eller nostalgi

Det finns skäl för den oro som omger svensk arbetsmarknad. De frågor människor ställer sig är relevanta. Blir mitt jobb kvar i tider av automatisering och digitalisering? Hur rustat är egentligen företaget jag jobbar på för globaliseringens effekter? Räcker de offentliga medlen för att det ska gå att utföra ett kvalitativt arbete i välfärden? Rustar skolan mina barn med de kunskaper som krävs för att få plats på arbetsmarknaden? Sköter regeringen de offentliga finanserna tillräckligt bra för att Sverige ska vara tryggt när nästa kris kommer? Är min kompetens tillräcklig för att hitta ett nytt jobb och vad händer med lönen när så många behöver komma in på arbetsmarknaden?

Orden faller annorlunda hemma kring köksbordet än vad de gör på universitetetens nationalekonomiska fakulteter, men frågorna kring jobben är i grunden desamma.

Svensk arbetsmarknad präglas av höga skatter, utbyggda bidragssystem, starkt anställningsskydd och låg grad av lönespridning. Eller mer rakt på: Jämfört med andra länder lönar det sig dåligt att gå från utanförskap till arbete, den ekonomiska belöningen av ansträngning är lägre och anställningstryggheten ligger i högre grad i andras händer.

Med viss rätta ställer sig allt fler frågan om det är samma lagar, avtal och regler som gav trygghet i ett relativt homogent industrisamhälle som kan ge motsvarande trygghet på dagens mer mångsida arbetsmarknad. Diskussionen blir emellanåt alltför polemisk, ofta beroende på att många arbetstagare saknar en röst i debatten, utan istället är hänvisade till partipolitiska organisationer som LO.

Å andra sidan lyfts ofta radikala förslag in i debatten. Ibland handlar det om hur anställningsskyddet ska förändras, på slutet har det ofta kretsat kring lönebildningen. Istället för seriösa diskussioner kring vilka åtgärder som är lämpliga när bara cirka var tredje lågutbildad kvinna eller ungefär varannan utrikes född kvinna är sysselsatt, så trampas partipolitiska kampanjer igång. Beskyllningarna haglar, medan de drabbade står kvar utan jobb.

I veckan debatterade jag frågan med finansminister Magdalena Andersson. Tyvärr undvek hon frågeställningen och diskuterade istället kring konjunktureffekter och kvotering till bolagsstyrelser. 

Att svensk ekonomi och arbetsmarknad under år 2015 återhämtade sig starkt efter den ekonomiska krisen är glädjande. Sverige kom ur krisen med EU:s starkaste offentliga finanser och ekonomin har kunnat dra nytta av såväl fortsatta expansiva åtgärder som genomförda reformer, till exempel jobbskatteavdraget och sänkt bolagsskatt. Men som bland annat IMF påpekar så behövs fortsatta reformer om sysselsättningen varaktigt ska stiga.

I brist på att regeringen vidtar reformer höjs alltfler röster för att den svenska modellen ska åsidosättas. Logiken bakom de resonemangen är enkla att förstå. LO har valt att avstå från att ta samhällsansvar i och med bland annat försummandet av trepartssamtalen. Regeringen höjer mot all internationell rådgivning trösklarna till arbetsmarknaden, bidragen och marginalskatterna. Samtidigt är tillskottet av lågutbildad arbetskraft relativt stort, de medelkvalificerade jobben rationaliseras snabbt bort så att medelkvalificerad arbetskraft allt oftare söker okvalificerade jobb och skolan misslyckas med att rusta unga för jobb.

Att kasta ut den svenska modellen vore dock ett misstag. Låt oss istället gräva där vi står och arbeta oss framåt med reformer. Såväl nostalgikerna som revolutionärerna står i vägen för rimliga lösningar.

Arbetsmarknadsekonomiska rådet gör flera intressanta observationer i sin rapport. Bland annat hur kombinationen av nystartsjobb, jobbskatteavdrag och RUT-avdraget är centralt för att adressera de utanförskapsproblem vi ser växa fram. Även Arbetsförmedlingen lyfter viktiga perspektiv när de talar om att förenkla de anställningsstöd som finns.

Att politiskt styra över lönebildningen och avtalsprocessen är dock en riskfylld väg. Bättre då att arbeta med de verktyg som bör vara politikens. Några områden med potential att förbättra arbetsmarknaden är:

  • Riktade utbildningsinsatser. Den som uppbär bidrag bör utbildas inom bristyrken. Särskilt bör mer fokus riktas mot kvinnor som hoppar av skolan eller kommer till Sverige utan utbildning.
  • Stramare bidrag. Såväl enskilda bidrag som den samlade effekten av olika bidrag bör dämpas. Nivåer, kvalificeringsregler och kontroller är verktyg som är politikens, och som bör användas, bland annat för att minska fattigdomsfällor.
  • Lägre skatter. Jobbskatteavdraget stärker drivkrafterna att ta ett jobb. Ytterligare lägre skatter på låga inkomster gör i förlängningen att fler jobberbjudanden både kan bli möjliga och accepteras.

Denna kombination av reformer skulle sänka jämviktsarbetslösheten, öka sysselsättningen och stärka de offentliga finanser, utan att förändra den svenska modellen. Vill socialdemokratiska LO inte bidra till att hantera situationen kan det också vara relevant att pröva de särskilda förmåner facken har fått för att ta det samhällsansvar de nu avböjt.

Skäl till försiktighet

Tillgångspriserna har fallit kraftigt. Oljan är billig och börsen har hittills i år fallit med drygt 10 procent. Frågetecken kring till exempel den kinesiska ekonomin består. Samtidigt biter sig svenska bostadspriserna fast på höga nivåer. Frågan är hur långt borta ett krisscenario är.

Under delar av förra året var tendensen densamma, men någon kris blev det aldrig. En relativt stark amerikansk ekonomi och fortsatt hög efterfrågan bland hushållen synes då ändå ha överskuggat nedsidan.

Ekonomisk politik bör bedrivas utifrån huvudscenariot. Det finns starka skäl för att svensk ekonomi ska fortsätta att utvecklas relativt starkt. Frågan är dock vilken höjd som nu tas för riskscenarion. Förbereds Sverige tillräckligt väl för den händelse att krisen kommer tillbaka i en tredje våg?

I sin vinterprognos spår EU-kommissionen att underskotten i de offentliga finanserna växer något under åren framöver, trots att output-gapen sluts. Svenska banker är relativt sett motståndskraftiga, samtidigt motsvarar den totala tillgångssidan i bankerna cirka 400 procent av BNP. Ej heller genomförs nu några omfattande reformer som förbättrar arbetsmarknadens eller ekonomins funktionssätt. Sammantaget är det en rimlig bedömning att Sverige kom ur finans- och skuldkrisen i en stark position, men att försvagad finanspolitik och få reformer för konkurrenskraft, sysselsättning och finansiell stabilitet sedan dess åter ökat vår sårbarhet.

Den mest uppenbara risken finns på bostads- och skuldsidan. Sverige har inte genomgått den priskorrigering som flera andra länder mött. Stark disponibelinkomstutveckling, befolkningstillväxt och låga räntor håller efterfrågan uppe samtidigt som utbudet tyngs av överreglering, sammantaget bidrar det till den höga prisnivån. Hushållens skuldsättning och prisutvecklingen på bostadsmarknaden följer varandra väl i Sverige och jämfört med andra länder ser vi att Sverige sticker ut.

Bostadspriser

Källa: EU-kommissionen

Givet den finansiella sektorns storlek och hushållens skuldsättning kan behovet av åtgärder för finansiell stabilitet inte nog understrykas. Parallellt vet vi att allvarliga krisförlopp ofta beror på samverkande svagheter i ekonomin. Svensk ekonomi skulle mycket väl kunna klara en prisjustering på bostadsmarknaden motsvarande den på börsen utan allvarligare konsekvenser, men det skulle också kunna kasta in landet i en nedåtgående spiral. En mer robust finanspolitik skulle ha bättre förutsättningar att motverka ett sådant spiralförlopp.

Låt oss kort se på några av de risker som tillsammans med, eller som bakomliggande orsak till, en nedgång på bostadsmarknaden skulle kunna orsaka hela ekonomin skada:

  • Befolkningstillväxten är  förvisso stark, men drivs till stor del av invandring. Lyckas inte etableringen på arbetsmarknaden finns förvisso en stor underliggande efterfrågan i ekonomin, men med för svag produktivitet för att möta prisläget, vare sig på produktions- eller konsumtionssidan.
  • Tillväxten har drivits och drivs alltjämt till stor del av inhemsk efterfrågan. Dels vidtas nu policy-åtgärder för ökat sparande, dels kan en försämrad bostadsmarknad leda till ett ökat sparande.
  • Produktiviteten växer ej starkt och därmed är en av de underliggande förklaringarna till bostadspriserna – hushållens disponibelinkomst – i gungning.
  • Inga skattelättnader för hushållen, tvärtom åtstramningar. Jobbskatteavdraget frigjorde utrymme för hushållen att öka sin konsumtion. Några sådana åtgärder kommer inte genomföras av regeringen och därmed kan disponibelinkomsterna bara öka med produktiviteten.
  • Svensk konkurrenskraft mattas av.
  • Svensk export går i huvudsak (70 procent) till den europeiska marknaden, som i sin tur står och stampar.
  • Den mycket expansiva penningpolitik som nu drivs brett kommer förr eller senare visa på hittills underutforskade sidor. Hur det kommer att te sig är än så länge mest spekulation.
  • Ett scenario där räntorna snabbt behöver höjas samtidigt som fastighetspriserna sjunker kan vara mycket olyckligt.
  • Prisstabilitet kan vara i förändring i takt med digitaliseringen av ekonomin. Kostnader kapas i snabb takt när e-handeln växer.
  • Det koncept vi använder för prisstabilitet antar mer eller mindre att varors kvalitet förbättras, men är det verkligen så? Läs innehållsförteckningen på COOP: s drickyoghurt och jämför med ett annat märke.
  • Diskussionen kring transformeringen av arbetsmarknaden till följd av teknikutveckling förtjänar att utvecklas mer ingående än som en punkt här, men om teknikskiften kommer snabbt, och arbetsmarknaden ej hinner anpassa sig, kan det leda till det mycket allvarliga läget när arbetslösheten stiger (snabbt) samtidigt som bostadspriser faller.
  • Hur klarar Kina att anpassa till lägre tillväxt och hur allvarligt skulle världsekonomin skadas om anpassningen är instabil?
  • Skuldsättningen i omvärlden är väsentligt högre än när krisen slog till förra gången. Ett exportberoende land som Sverige kommer drabbas hårdare när många länder står utan möjligheter till finanspolitisk stimulans.
  • Att stå utanför EMU är bra för Sverige, men i ett krisscenario är vi ensamma och kan inte räkna med hjälp.

Poängen är inte att vi ska skifta till pessimism. Det finns skäl att tro på en god utveckling. Däremot visar en samlad bedömning att den samlade ekonomiska politiken skulle behöva fästa mer uppmärksamhet på riskscenarion framöver.